Kapitel 1
Mira Hirasdottir är uttråkad. Hon sitter på en stubbe i skogen, inte långt från byn, och drömmer om att ge sig av. Det är något hon gör ofta nuförtiden, för det här är inte hennes plats, inte hennes öde. Hon känner det, och åldermännen vet det. De tassar runt henne som en katt runt het gröt, vill inte prata om vad de sett på sina resor, vad de tror eller förutspår kring framtiden, eller ens vilka planer de har. För planer finns, det är Mira helt säker på – varför skulle de annars hålla henne utanför ceremonierna? Varför är det så viktigt att hon, som har gåvorna, inte får se mer av vad riterna innebär? Så var det för Siri, eremiten. Till slut gav hon sig av. Mira minns det väl. Kanske tror hon att det kommer bli detsamma för henne en dag, att hon ska gå till skogs för att finna sin egen väg, bortom byn. Det verkade spännande, då. Nu är hon mest frustrerad över varför hon, med sin naturliga fallenhet, inte blivit invigd i mysterierna ännu.
”Du har mycket att lära fortfarande, du är bara femton somrar”, var förklaringen. Det är förstås sant, klart hon har mycket att lära, men det beror ju på att ingen släpper in henne. Hon har heller ingen mentor än. ”Snart”, lovar de. Hur snart?
Mira är uttråkad, så hon samlar inte örter med de andra seende. Istället sitter hon på sin stubbe och känner sig förbigången.
Något är fel, det känns i luften. Mikkel av Sången står helt stilla och andas in omgivningen. Fåglarna har tystnat och smådjuren – möss, ekorrar och ormar – är oroliga. Nej, inte oroliga, de är osäkra, drar sig undan. Fara hotar, men vilken typ kan djuren inte berätta.
”Något närmar sig ...”, viskar han till Varm, den trogna skogs- ponnyn. Varm känner det med; hon spetsar öronen och tittar frågande på Mikkel.
Han känner hur skogen flyr, det är hans gåva, men varelsen som närmar sig ger sig till känna med brutna grenar, dunder och brak, samt ett surrande ljud – som om tusen insekter mosades i en mortel, om och om igen.
Mikkel svänger sig upp på Varms rygg i samma ögonblick som ponnyn tar ett språng. De rider genom skogen, som en vindpust mellan träd, buskar och grenar, mot gruppen av seende. Skogens sång är ett skrik och harmonin är bruten av något som närmar sig med kraft och fart.
”Fara!” ropar Mikkel igen, och de tre örtsamlande seende springer mot byn utan en tanke, för sådan är deras roll och sådan är Mikkels, på den här lilla utflykten.
Tre seende, inte fyra, och Mikkel vet vem det är som inte är med de övriga och utför sina sysslor.
”Mira!” ropar Mikkel.
På sin stubbe vaknar Mira ur sina dystra drömmar. Vad nu? ”Mira! Var är du?”
Vad händer? Mira flyger upp och springer mot Mikkels röst, inte mot byn. ”Mikkel!”
De båda möts i en dunge.
”Fara”, säger Mikkel som hälsning.
”Vad är det, broder?”
”Jag vet inte. Ge dig av.”
”Nej.”
Mikkel glider av Varms rygg och ponnyn går direkt fram till Mira, kastar med huvudet och puffar med mulen, som för att säga att hon ska hoppa upp på hans rygg.
”Ge dig av”, insisterar Mikkel. ”Jag undersöker.”
Mira blänger surt på sin bror och skakar på huvudet.
Ett träd knäcks och faller ett stenkast bort.
”Då så. Gör dig redo.”
Mira och Mikkel skakar båda av sig sina traditionsenliga urdsärkar.
Undertill har de tunna skjortor och mjuka byxor knutna över knäna. Som om de vore en och samma drar de båda sina långa böjda knivar, sjunker ned i försvarsställning. Varm frustar bakom dem.
In i dungen brakar en varelse olik allting de båda någonsin sett, eller drömt, förut.
